2012 > 11

Tisdag 27 november

Sista dagen i byn. Alltid lika speciell. Efter många dagar i 40 grader fuktig värme börjar tröttheten ta ut sin rätt, men å andra sidan vill man så innerligt gärna vara kvar. Resan till Mombasa är lång och kostsam – när blir det möjlighet att åka nästa gång..?
Vi avslutar med att försöka jaga fatt på de sista fadderbarnen samt leverera bärbara datorer till några av universitetsungdomarna. Tack Eva, Bengt, Mari och Klövern!

Passerar också de kvinnor som förra året fick varsin symaskin i gåva genom era extra bidrag. De har klarat att förvalta den väl och har fungerande verksamheter. Framförallt en kvinna har full rulle vid sin maskin. Och på tre dagar får hon ihop en fin, fodrad, afrikansk klänning till Carina. Hon är nu en stolt kvinna med egen verksamhet och självförsörjning. Vi kollar även av några av de kvinnor som tidigare år fått motta två getter ur Getbanken. En del har brutit avtalet och ätit upp eller sålt killingarna som skulle återlämnas. Men vad säger man när alternaivet är svält eller prostitution. Andra har klarat av att fullfölja idén och vi träffar bl a Irene som nu har över 10 getter. En annan kvinna har förutom sin växande gethjord fått ekonomi till att satsa på ankor och kaniner också. 

Dags för avsked av alla de ”närmaste” och extra svårt är det att säja adjö till de egna fadderbarnen och deras familjer. Precis innan vi ska lämna skolan kommer Violet. Hon har just anlänt från sin utbildning på universitet. Hon läser till högre specialiserad akutsjuksköterska – en sådan som kan jobba inom ”flying doctors” och där ha läkarstatus. Hon kommer, när hon är klar, vara eftertraktad i alla afrikanska länder som är under utveckling. Violet, vars mamma har fött tolv barn, varav bara fem har överlevt och som kommer från en av de värsta hemmiljöerna i byn. Ingen i hennes släkt har någonsin kunnat skriva sitt namn. Och nu står Violet här – fostrad i Zimlat Primary School, en modern, framåt kvinna som bryter ett bedrövligt socialt arv totalt. Hon får bli det sista vi bär med oss på näthinnan. En symbol för det vi alla tillsammans är med och bidrar till. En extra tanke till dig och din familj Pelle som stöttar henne!

På kvällen kommer Dickson till hotellet och tar farväl. Han har med sig gåvor till våra anhöriga och till Bringwells ledning (som bekostar hela driften av skolan). Hans fina avskedsord, så typiska för Dickson avslutas med: - Lämna oss inte, utan er är vi som föräldralösa barn. Vi behöver er så innerligt tills vi kan gå själva. Om någon kan gå själv så är det Dickson, men ha identifierar sig med barnen och familjerna i byn och säger alltid ”vi”. Han skickar varma hälsningar och tack till er alla som på olika sätt är med och bryr er. Givetvis har vi pengar och resurser om man jämför. Men förövrigt har vi ingeting att lära ut till denna man. Det är vi som lyssnar och lär och förändrar bitvis vår syn på livet och dess värde och mening. Och som alltid kramar vi honom adjö med en förhoppning om att vi åker hem som lite bättre människor än vi var när vi kom. Tårarna rinner när vi vinkar tills vi inte längre ser varandra och ska nu återvända till vår verklighet.

Stort tack från Carina och mig för förtroende att låta oss ta med och förvalta era bidrag!
Återrapportering  och bilder kommer efterhand, efter en stunds vila.

//Birgitta
 
Läs hela inlägget »
Etiketter: reseberättelse
Måndag 26 november

Dickson och George kommer med bilen på morgonen.  Carina är på safari och får en välbehövlig avkoppling.  Uppe i byn har Dickson på något konstigt sätt lyckats samla ihop nästan alla de fadderbarn som vi inte hunnit träffa. Utan telefoner har han skickat meddelande kors och tvärs och där sitter de och väntar. Detta innebär att hela fotolistan är så gott som klar. Ett tiotal barn saknas, men det finns en dag i morgon också. Secondary barn och universitetsungdomar är fortfarande inte tillbaka i byn så de lär Dickson få ta kort på senare.

Nu är det bara åk 8 som går kvar i skolan. Pga en lång lärarstrejk tidigare i höst är den stora tentamen uppskjuten. Den startar först 3 december, så ni som väntar besked om ert fadderbarn klarat nivån till gymnasiet får besked senare än planerat. Nervös stämning råder – detta är viktiga veckor.

Sen är det dags för getutdelning. Idag får sju kvinnor två gethonor  var. Det är en stor gåva att motta och högtidligt ställer de upp för fotografering. (läs mer om getbanken här på hemsidan). För att getbanken ska rulla och ge lön till de två anställda är vi beroende av hjälp – ni som inte kan hitta på en julklapp till någon anhörig – varför inte en get från Zimlats getbank som hamnar hos en mamma i byn?

På hemvägen passerar vi en av Dicksons ”huvudvärkar”. När livssituation för ett skolbarns familj blivit för besvärlig och börjar plåga honom (han är ganska van och härdad) visar han på situationen. Inga krav inga förväntningar – bara en presentation. Jag inser att jag inte sett det värsta tidigare – men hoppas att jag nu gjort det. En mamma med två små döttrar och en äldre son har konkret blivit utkastad på gatan. Sen hennes man dog har hon inte kunnat betala hyra för det kyffe av lera hon hyrt.  Femtio sek per månad har varit en omöjlighet och en lägre hyra finns ingenstans. Hyresskulden är nu uppe i tusen kronor och då kom husägaren helt enkelt och slog en järnstång över dörren och låste. Ute på marken, i skydd av väggen bor nu denna mamma med sina barn. Utan något. De sover på blad och en tom säck och saknar helt kläder att byta med, filtar eller något att laga mat i. För första gången under mina vistelser härnere klarar jag inte av att säga något. Ett ord och jag vet att det brister för mig, och det är inte vad denna förnedrade och utsatta kvinna behöver.  Vi har pengar kvar i vår kassa och kommer bistå henne så dörren kan öppnas och hon kan komma in igen. Skönt att veta att det också finns en fadder till en av flickorna. Och... mitt i detta elände är det hisnande att veta en sak: tack vare skolprojektet går idag flickor och pojkar, som växt upp på detta sätt, på gymnasium och universitet runt om i Kenya. Här kan vi prata om att vi alla är med och förändrar!

Avslutar dagen med en lång lunch med Dickson – det är mycket att prata om runt projektet, skolan, matprogrammet och fadderverksamheten.

//Birgitta
Läs hela inlägget »
Etiketter: reseberättelse
Söndag 25 november

Vi tar oss direkt till en stor familj uppe i byn. Mamma Farida är anlitad i ”Föräldra-Akuten” då hon nu förutom tre egna barn tar hand om sin systers två barn då systern avled i våras. Dessutom har hon ytterligare en föräldralös flicka boende hos sig. Faridas äldsta dotter, 15 år gammal, skulle påbörjat åk 8 i januari men tvingas till ett uppehåll. Hon är höggravid och beräknas föda i februari. Ett besök utanför byn ledde till detta. Hon tiger till hundra procent om vad som skett – de här flickorna hotas till livet om de berättar vem som utnyttjat dem. Så... familjen är stor, grannarna har många barn och vi har många påsar med kläder i alla storlekar som skickats med oss. Vi bestämmer att dela ut det mesta här och snabbt har vi över 20 barn runt oss, provandes olika plagg med stor glädje. 

Lunchdags – den ska idag intas hemma hos Dickson. Värdefullt för Carina att med egna ögon få se hur oerhört enkelt han lever. Trångt, utan elektricitet och med så dåligt tak att vid varje regn måste han flytta bort sina två fåtöljer som annars blir genomsura.  Dickson hanterar stora summor pengar genom skolverksamheten. Men de är avsedda just för skolbarnen och vi har aldrig under projektets 15 år haft en enda misstanke om att pengarna hamnar fel. Dicksons förlorade sin fru för ett år sedan och har sedan dess fått stöd genom Föräldra-Akuten; en kvinna kommer dagligen hem till honom och sköter marktjänsten. Det är ju så att förutom sina egna tre barn har han på heltid hand om fem föräldralösa skolbarn. Eunice, den äldsta av de föräldralösa flickorna serverar oss en fantastisk afrikansk måltid. Hon har själv tillrett den och berättar noga hur det gått till och vad det är. Eunice har genom fadder fått utbildning hela vägen upp och är nu färdig med sin yrkesutbildning inom restaurang och turistnäring. Tveklöst den bästa måltid vi fått härnere och här är ytterligare en utdömd flicka som har en framtid och garanterat jobb. Dickson vill leva bland dem han jobbar för och med.
– Hur ska jag annars kunna förstå deras situation och problem säger han. Under alla år har han avböjt högre lön eller att få en bättre bostad. Han vill leva på den nivå som han själv skulle vara kapabel till som ”vanlig” lärare. Det behöver inte vara något extra. – Det viktiga för oss alla är hälsan säger han. Hälsan och glada människor runt oss. Två saker som inte går att köpa för pengar. Och hur otroligt det kan verka i dessa fattiga områden, så är det många leenden och skratt mellan allt det allvarliga och svåra.

//Birgitta
Läs hela inlägget »
Etiketter: reseberättelse
Lördag 24 november

Idag en lugnare dag – vi behöver hämta andan lite. Dickson tar oss med till ett kulturcenter och vi får vara turister som lyssnar och lär. Sex afrikanska stammar finns representerade här och vi får göra besök hos var och en. Klädsel, hyddor/bostäder, jaktredskap, seder och ritualer visas oss och vi får chansen att prova på allt. Mycket välgjort och intressant och överskottet av inkomsterna från oss turister går till en skola som centret driver. 

På hemvägen stannar vi och köper madrassen till familjen med det bedrövliga boendet. Det blir nästan en glädjechock för mamman när hon förstår att den är till henne. Grannar strömmar till och hjälper till att bära. Ingen visar avundsjuka utan gläds med henne och skrattar och applåderar. Carina har haft med sig en påse med små tandborstar i hylsa. Dickson tar fram påsen och delar ut en och en till barnen. Han gör det på sitt speciella sätt; långsamt med fullt fokus på det barn som han vänder sig till. Visar först hur man gör, räcker sen över till barnet som steg för steg får prova. Ta av hylsan, visa hur man borstar, sätta på hylsan. Noga och omsorgsfullt gör han exakt likadant med alla de 20 barn som kommit till oss och de får känna sig så viktiga. Detta visar vem Dickson är. Han ser alla, och ger den han pratar med total uppmärksamhet. Oavsett det är ett litet barn, den fattigaste, skitigaste kvinnan i byn, chefen på banken eller hotellmanagern behandlas alla med samma respekt.  – Vi är alla människor säger han ofta.  – Vi är alla lika mycket värda. Han lever till fullo efter detta och man slutar aldrig att förundras och imponeras av honom. När vi hjälpt till att ordna madrassen och blivit omkramade av kvinnan åker vi iväg. Intill husväggen sitter en rad av små barn, ivrigt borstande sina tänder.

//Birgitta
Läs hela inlägget »
Etiketter: reseberättelse
Resedagbok Zimlat – Fredag 23 november

Det får bli en lugn morgon. Efter vätskeersättning och sängläge fram till lunchtid ger vi oss av. Carina fylld av energi – jag kämpar. Vi åker till Nakumat – idag ska vi tillsammans med våra fadderbarn handla kläder och mat. Vagnen fylls och Carinas pojke är för första gången i sitt 14-åriga liv i en riktig butik. För första gången någonsin åker han idag i en bil. Vi levererar allt till hans hem och glädjen är påtaglig. Föräldrarna är döda så familjen består av brodern med fru och deras barn. Efter besöket där åker vi vidare och deltar på en stor födelsedagsfest. Kött, ris, dricka och tårta har vi fått på plats och deltagare strömmar till från alla håll. Det blir bitar så det räcker – ju fler som kommer desto mindre bitar skärs upp – men alla är glada och nöjda. När det är dags för matlagning tackar vi för oss – vi vågar inte äta, inte ens tårtan rörde vi då den snabbt översvämmades av flugor. Vi har inte råd att riskera något – vår mat sträcker sig under dagtid till bananer, kex och vatten.

Vi är mycket nöjda med dagarna så här långt. 135 barn fotograferade (60 kvar), breven klara, beslut tagna om extrainsatser och mängder av små och större mirakel har skett.

//Birgitta
Läs hela inlägget »
Etiketter: reseberättelse
Torsdag 22 november

Carina beordras en välbehövlig vilodag. Det behövs lite tid för att smälta och bearbeta alla intryck – varje stund är så extraordinär här nere. Själv överskattar jag min kapacitet och startar ett hårt dagsprogram. Först besök på Life Health Clinic och möte med Dr Evans Musungu och sköterskorna. Tar del av arbetsrutinerna och mängder av foton blir tagna. Barnen vill gärna vara med och som tack för deras uppoffring bjuder vi på läsk efteråt. Det blir fest och glädje – en sån stor händelse – att få en egen läsk. Under mötet med Dr Musungu pratar vi om utveckling och personalens förhoppning om att kunna ta emot kvinnor, och tyvärr ibland allt för unga flickor som utsatts för övergrepp, när det är dags för dem att föda. Idag föder kvinnorna direkt på lergolven eller på någon skitig och fuktig madrass i sina hem. Riskerna är stora både för mammor och barn. Det skulle krävas två små nya rum och lite extra inventarier för att kunna bistå med detta. Dessutom skulle då möjlighet finnas att behandla svårare infektioner och sjukdomar som kräver medicinering och vård flera gånger per dygn. Idag skickas dessa barn till sjukhus och kostnaderna tär på klinikbudgeten. Vi drömmer tillsammans om medel för att göra detta möjligt. Får också höra hur det går för svårt brännskadade Viktor. Tack vare ett snabbt agerande av Life Sverige och Life Norge finns ekonomi till att operera honom. Det krävs en mycket skicklig plastikkirurg till detta – dock ett nödvändigt ingrepp för att rädda hans liv. Han förbereds för operationen genom behandlingar och en speciell jacka, med förband och tryck som håller ihop hans enorma och dåligt läkta ärr. Prognosen är god och operation tros vara möjlig att genomför inom ett par dagar. Hans tillstånd är så pass bra nu. Utan ekonomisk garanti hade ingen kunnat starta upp och Viktor hade nog inte funnits med idag. För övrigt fungerar kliniken bra och det är med glädje vi kan beställa testset för HIV, något som bara statliga sjukhus har rätt att beställa. Med pengar och Dr Evans fina kontakter går det mesta att lösa!

Sen är det dags för skolavslutning. Zimlat Primary school startades för 15 år sedan av Hela Pharma (nuvarande Bringwell). Då höll Dickson Karani lektioner under ett mangoträd. Ett 70 tal barn lärde sig läsa under trädet. Idag släpar alla barn ut sina skolbänkar och avslutningen hålls under samma träd. Det är fantastiskt att få delta. Hundratals barn sitter nu under trädet och avslutningen går till ungefär som hos oss. Uppträdande, lärare som talar och sång och musik. Dickson håller ett fantastiskt tal där Sverige och Hela Pharma/Bringwell framhålls då de både skapat hela skolan och stått för samtliga lärar/personlönerna under alla år. Jag har idag förmånen att stå som representant och får ta emot jubel och applåder som inte vill sluta – en ofattbar stund. Dickson ber mig säga några ord och önska god jul, det är med möda jag kan samla ihop rösten och börja. Utan skolan hade alla dessa hundratals barn inte haft en framtid – nu konkurrerar de som andra om toppbetyg och möjligheter.

Resten av dagen ägnas åt besök hos familjer, fototagning av fadderbarn och utdelning av brev. Samtliga brev är nu på plats – secondary barnen har ännu inte kommit tillbaka till byn så de breven förvarar Dickson inlåsta. Vi besöker ett hem hos en flicka i åk 8. Trodde jag sett det mesta under besöken här nere, men här överskrids all misär. På några kvadratmeter, direkt på leran, lever hon med sin mamma och två syskon. En gammal madrass, några skålar och några klädtrasor är allt. Fukt, mögel och kryp. Lukten är obehaglig. De är hungriga. På frågan om hur mamman försörjer familjen svarar flickan att hon försöker tvätta åt andra mot betalning, Men nu är den lilla baljan trasig och de har inte haft råd att köpa någon tvål på flera veckor... Denna flicka tentar till gymnasiet nu med fina betyg! Beslutar på plats att lite av era bidrag ska gå till ny madrass och stöd till tvättkit och ”nödmat” en period så familjen kan komma igång igen.

Vi åker också till varuhuset Nakumat några kilometer fån byn. En del mat ska införskaffas. Beväpnade vakter kollar igenom bilen innan vi kör in på området. Vid entrén visiteras vi och jag får gå igenom min ryggsäck. Vid ingången till mataffären står ytterligare vakter med metalldetektorer och scannar av oss. Det känns tryggt och bra. Allt detta är nytt för mig och orsakat av oroligheterna runt om i Kenya. Extremister och självbombare. Dickson vill inte att vi besöker Mombasa eller ens är i närheten av några folksamlingar. Något som han också efterlever själv. Vi känner oss helt trygga.
Nio timmar i byn, i en oerhörd hetta och svetten konstant rinnande kostar på – det lär jag få känna under natten.

//Birgitta
Läs hela inlägget »
Etiketter: reseberättelse
Onsdag 21 november

Vi blir upphämtade av Dickson utanför hotellet för transport till Zimlat. Idag åker vi bil med George – Dicksons följeslagare som innehar körkort och kör för ett taxiföretag. Värmen är tryckande och vi har mycket att göra. Bilresan sparar tid och kraft. Uppe på skolan besöker vi klassrummen och Carina får för första gången uppleva den fantastiska känslan att stå framför alla elever som sjunger och välkomnar oss. Vi deltar på en lektion i förskolan – där barnen börjar nosa på engelska språket. Pedagogisk och inspirerande lärare får barnen att delta med iver. Här finns ingen som stökar eller gör något annat, samtliga 3-5 åringar är djupt koncentrerade. När första ”riktiga” årskursen börjar hålls alla lektioner i huvudsak på engelska Lektioner även i åk 4 med högläsning och en matematiklektion i åk 8 hinner vi med. Matten är av avancerad och även Carina som är bra på siffror imponeras av uträkningarna som görs på tavlan. Även här är full fokus och det skulle inte falla någon elev in att inte respektera läraren eller följa skolans regler. Det råder brist på bänkar. Klimatet och ett flitigt användande sliter. Det är länge sedan det köptes in nya och en del har fallit samman. Nu sitter barnen 5 vid en del av dem, egentligen avsedda för max tre. Dickson förklarar hur svårt det är att lära sig skriva fint när det är så trångt. Vi beslutar att bistå skolan med ett antal nya bänkar. 30 st beställs – lokala hantverkare bygger dem – så tack vare Rotary Färjestad (Karlstad) som bistått med en stor summa pengar kan vi både få nya bänkar och ge ett antal personer en värdefull inkomst.

Matklockan ringer och barnen strömmar till. Idag är sista dagen innan skolavslutningen och därmed också den sista dagen med skolmat. Sen är förrådet tömt och ska fyllas på inför nästa år. Dickson berättar att redan efter några dagar börjar problemen för de här barnen och ungdomarna och när skolan startar är det rusning till matsalen. Trötta och nedsatta barn som ätit alldeles för lite under sin ledighet. Skolmaten räddar liv och avlastar övriga familjemedlemmar. Utan den skulle många av barnen inte överleva.

Dagen avslutas med ett par timmars långsam promenad genom byn. Vi tar bilder på fadderbarn och lämnar över era brev. En fantastisk upplevelse och ni har förgyllt deras kommande månad. Och ni som inte orkade/hann/kunde skicka med något extra behöver inte fundera över det. Ni gör redan så oerhört mycket med er sponsring för skolgång. Dessutom är befolkningen generös mot varandra. ”– Du kan aldrig neka ett hungrigt barn mat om du själv har på ditt bort.” säger man – så våra bidrag skvätter över grannar och släktingar.

//Birgitta
 
Läs hela inlägget »
Etiketter: reseberättelse
Tisdag 20 november

Möter upp Dickson halvvägs till byn, efter frukosten. Samma långsamma promenad mot skolan. Vi blir stoppade oavbrutet av människor som vill hälsa och har mängder av barn som följer oss – barn som inte går i skolan för att de är för små eller saknar möjlighet. Glädjen och värmen strömmar emot oss. På vägen passar vi på att dela ut ett antal av de brev som ni faddrar har skickat med oss De lämnas till mammorna eller annan kvinnlig vårdhavare. Dickson är mån om att just kvinnorna ska ta emot det ni skickat – allt för att era gåvor ska användas på rätt sätt. Vi träffar en av kvinnorna som är anställda i Föräldra Akuten och ser hur värdefull denna aktivitet är. (läs mer om den här på hemsidan).

Besök på Life Health Clinic och ett första kort möte med sköterskorna där – nytt längre möte planerat till torsdag men vi vet redan nu att blodbrist, parasiter och andra sjukdomar hålls borta effektivt tack vare klinikens insatser. Jane på laboratoriet, som drivs av Frejborgs fastigheter, är välutrustat och vi får en demonstration av hur malariaparasiter upptäcks genom blodprover och mikroskopering. Läkemedelsförrådet täcker upp väl och behandlingar är möjliga. Jane, som utbildats från noll i Zimlat Primary School är professionell och en riktig förebild för de yngre eleverna. För ett antal år sedan var hon själv elev, nu efter högre studier har hon återvänt som laboratorietekniker och vill "betala tillbaka" genom sitt arbete för barnen i Zimlat. Fler foton och fler brev delas ut.

Aldrig någonsin har så många av er skickat med hälsingar och bidrag. Vi har 120 brev och ett stort antal "extra uppdrag" att utföra som ni bidragit till. Så uppskattat och så värdefullt det är. Vi tackar för ert förtroende att förvalta detta och vi får också glädjen att uppleva den respons det ger. Efter en hel dag i byn passerar vi på hemvägen en ideell förening som ger handikappade arbete. Handikappade har inget stöd från staten i Kenya. Här får de möjlighet till försörjning genom att tillverka halsband, väskor, kläder, smycken och träfigurer som sedan säljs till besökare. Fantastiskt att se alla dessa människor, med svåra handikapp och kroppsskador få möjlighet till ett värdigt liv. Tillbaka på hotellet kan vi inte prata om annat än det vi upplevt och vi är varma inombords av meningsfullhet och glädje över att få vara delaktiga i detta.
i morgon blir det koncentration på skolan och matbespisningen. Stommen i hela projektet.


//Birgitta
Läs hela inlägget »
Etiketter: reseberättelse
Måndag 19 november

Äntligen är vi på plats på hotellet 09.00. Trots helt utebliven sömn senaste dygnet och en lång natts flygresa till Mombasa har vi inte ro att lägga oss och vila. Längtan upp till byn är för stor. Tröttheten blir som bortblåst så fort rektor och projektansvarige Dickson Karani möter upp oss och vi promenerar tillsamman till Zimlat.

Under vägen blir vi uppdaterade om läget – det finns så mycket att höra och så mycket att fråga om. Framme i Zimlat tar det nästan två timmar att gå genom byn. Mängder av möten under vägen, kvinnor och barn som hälsar oss välkomna och vi gör ett antal besök i hemmen. Har husbygget till Irene och hennes familj blivit helt klart? Det bygge vi startade upp tack vare bidrag från er förra året står nu verkligen helt klart. Vi träffar de nyfödda barnen till de flickor som, vid 14 års ålder, råkat "illa ut" utanför byn – både de unga mammorna och barnen mår bra. Med hjälp från anhöriga som passar barnen kan flickorna fullfölja sin skolgång. Vi träffar barnen som blivit föräldralösa sedan sist och får se att de har en fungerande tillvaro hos anhöriga eller grannar – tack vare stöd från "Föräldra Akuten". Vi hinner möta ett 20 tal av fadderbarnen – de som sprungit hem från skolan med sin portion skolmat för att dela med familjen. Och vi börjar beta av fotograferandet av de 200 fadderbarnen vi hoppas hinna med.

Väl framme på skolan möts vi av hundratals barn som sjunger nationalsången för oss och i tal kör tackar för att vi besöker dem och för att de får hjälp med sin skolgång. Därefter bjuds vi på dans och musik show av byns lokala dansgrupp. Vi kommer som vanligt inte undan – vi dansar med och försöker få våra stela kroppar att röra sig likadant. Åskådarna – barnen, viker sig av skratt över vår klumpighet. Skolgården är förändrad. Nu finns en fotbollsplan med grönt gräs – där det förut var djupt fårad lera. Den nybyggda muren täcker nu in stora delar av skolgården och tryggheten som saknades finns där nu. Det ser oerhört fint och välskött ut och den positiva förändringen betyder mycket för alla – förhoppningsvis kan vi fullfölja den sista biten av muren också. Vi hinner hälsa på klinikpersonalen och ett antal lärare innan mörkret faller och vi får bege oss tillbaka. Efter middagen blir det sänggång – en ny fantastisk dag väntar oss.

//Birgitta
Läs hela inlägget »
Etiketter: reseberättelse