Resedagbok Zimlat

Måndag 26 november

Dickson och George kommer med bilen på morgonen.  Carina är på safari och får en välbehövlig avkoppling.  Uppe i byn har Dickson på något konstigt sätt lyckats samla ihop nästan alla de fadderbarn som vi inte hunnit träffa. Utan telefoner har han skickat meddelande kors och tvärs och där sitter de och väntar. Detta innebär att hela fotolistan är så gott som klar. Ett tiotal barn saknas, men det finns en dag i morgon också. Secondary barn och universitetsungdomar är fortfarande inte tillbaka i byn så de lär Dickson få ta kort på senare.

Nu är det bara åk 8 som går kvar i skolan. Pga en lång lärarstrejk tidigare i höst är den stora tentamen uppskjuten. Den startar först 3 december, så ni som väntar besked om ert fadderbarn klarat nivån till gymnasiet får besked senare än planerat. Nervös stämning råder – detta är viktiga veckor.

Sen är det dags för getutdelning. Idag får sju kvinnor två gethonor  var. Det är en stor gåva att motta och högtidligt ställer de upp för fotografering. (läs mer om getbanken här på hemsidan). För att getbanken ska rulla och ge lön till de två anställda är vi beroende av hjälp – ni som inte kan hitta på en julklapp till någon anhörig – varför inte en get från Zimlats getbank som hamnar hos en mamma i byn?

På hemvägen passerar vi en av Dicksons ”huvudvärkar”. När livssituation för ett skolbarns familj blivit för besvärlig och börjar plåga honom (han är ganska van och härdad) visar han på situationen. Inga krav inga förväntningar – bara en presentation. Jag inser att jag inte sett det värsta tidigare – men hoppas att jag nu gjort det. En mamma med två små döttrar och en äldre son har konkret blivit utkastad på gatan. Sen hennes man dog har hon inte kunnat betala hyra för det kyffe av lera hon hyrt.  Femtio sek per månad har varit en omöjlighet och en lägre hyra finns ingenstans. Hyresskulden är nu uppe i tusen kronor och då kom husägaren helt enkelt och slog en järnstång över dörren och låste. Ute på marken, i skydd av väggen bor nu denna mamma med sina barn. Utan något. De sover på blad och en tom säck och saknar helt kläder att byta med, filtar eller något att laga mat i. För första gången under mina vistelser härnere klarar jag inte av att säga något. Ett ord och jag vet att det brister för mig, och det är inte vad denna förnedrade och utsatta kvinna behöver.  Vi har pengar kvar i vår kassa och kommer bistå henne så dörren kan öppnas och hon kan komma in igen. Skönt att veta att det också finns en fadder till en av flickorna. Och... mitt i detta elände är det hisnande att veta en sak: tack vare skolprojektet går idag flickor och pojkar, som växt upp på detta sätt, på gymnasium och universitet runt om i Kenya. Här kan vi prata om att vi alla är med och förändrar!

Avslutar dagen med en lång lunch med Dickson – det är mycket att prata om runt projektet, skolan, matprogrammet och fadderverksamheten.

//Birgitta
Etiketter: reseberättelse

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

Etikettmoln