Resedagbok Zimlat

Söndag 25 november

Vi tar oss direkt till en stor familj uppe i byn. Mamma Farida är anlitad i ”Föräldra-Akuten” då hon nu förutom tre egna barn tar hand om sin systers två barn då systern avled i våras. Dessutom har hon ytterligare en föräldralös flicka boende hos sig. Faridas äldsta dotter, 15 år gammal, skulle påbörjat åk 8 i januari men tvingas till ett uppehåll. Hon är höggravid och beräknas föda i februari. Ett besök utanför byn ledde till detta. Hon tiger till hundra procent om vad som skett – de här flickorna hotas till livet om de berättar vem som utnyttjat dem. Så... familjen är stor, grannarna har många barn och vi har många påsar med kläder i alla storlekar som skickats med oss. Vi bestämmer att dela ut det mesta här och snabbt har vi över 20 barn runt oss, provandes olika plagg med stor glädje. 

Lunchdags – den ska idag intas hemma hos Dickson. Värdefullt för Carina att med egna ögon få se hur oerhört enkelt han lever. Trångt, utan elektricitet och med så dåligt tak att vid varje regn måste han flytta bort sina två fåtöljer som annars blir genomsura.  Dickson hanterar stora summor pengar genom skolverksamheten. Men de är avsedda just för skolbarnen och vi har aldrig under projektets 15 år haft en enda misstanke om att pengarna hamnar fel. Dicksons förlorade sin fru för ett år sedan och har sedan dess fått stöd genom Föräldra-Akuten; en kvinna kommer dagligen hem till honom och sköter marktjänsten. Det är ju så att förutom sina egna tre barn har han på heltid hand om fem föräldralösa skolbarn. Eunice, den äldsta av de föräldralösa flickorna serverar oss en fantastisk afrikansk måltid. Hon har själv tillrett den och berättar noga hur det gått till och vad det är. Eunice har genom fadder fått utbildning hela vägen upp och är nu färdig med sin yrkesutbildning inom restaurang och turistnäring. Tveklöst den bästa måltid vi fått härnere och här är ytterligare en utdömd flicka som har en framtid och garanterat jobb. Dickson vill leva bland dem han jobbar för och med.
– Hur ska jag annars kunna förstå deras situation och problem säger han. Under alla år har han avböjt högre lön eller att få en bättre bostad. Han vill leva på den nivå som han själv skulle vara kapabel till som ”vanlig” lärare. Det behöver inte vara något extra. – Det viktiga för oss alla är hälsan säger han. Hälsan och glada människor runt oss. Två saker som inte går att köpa för pengar. Och hur otroligt det kan verka i dessa fattiga områden, så är det många leenden och skratt mellan allt det allvarliga och svåra.

//Birgitta
Etiketter: reseberättelse

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

Etikettmoln