Resedagbok Zimlat

Måndag 19 november

Äntligen är vi på plats på hotellet 09.00. Trots helt utebliven sömn senaste dygnet och en lång natts flygresa till Mombasa har vi inte ro att lägga oss och vila. Längtan upp till byn är för stor. Tröttheten blir som bortblåst så fort rektor och projektansvarige Dickson Karani möter upp oss och vi promenerar tillsamman till Zimlat.

Under vägen blir vi uppdaterade om läget – det finns så mycket att höra och så mycket att fråga om. Framme i Zimlat tar det nästan två timmar att gå genom byn. Mängder av möten under vägen, kvinnor och barn som hälsar oss välkomna och vi gör ett antal besök i hemmen. Har husbygget till Irene och hennes familj blivit helt klart? Det bygge vi startade upp tack vare bidrag från er förra året står nu verkligen helt klart. Vi träffar de nyfödda barnen till de flickor som, vid 14 års ålder, råkat "illa ut" utanför byn – både de unga mammorna och barnen mår bra. Med hjälp från anhöriga som passar barnen kan flickorna fullfölja sin skolgång. Vi träffar barnen som blivit föräldralösa sedan sist och får se att de har en fungerande tillvaro hos anhöriga eller grannar – tack vare stöd från "Föräldra Akuten". Vi hinner möta ett 20 tal av fadderbarnen – de som sprungit hem från skolan med sin portion skolmat för att dela med familjen. Och vi börjar beta av fotograferandet av de 200 fadderbarnen vi hoppas hinna med.

Väl framme på skolan möts vi av hundratals barn som sjunger nationalsången för oss och i tal kör tackar för att vi besöker dem och för att de får hjälp med sin skolgång. Därefter bjuds vi på dans och musik show av byns lokala dansgrupp. Vi kommer som vanligt inte undan – vi dansar med och försöker få våra stela kroppar att röra sig likadant. Åskådarna – barnen, viker sig av skratt över vår klumpighet. Skolgården är förändrad. Nu finns en fotbollsplan med grönt gräs – där det förut var djupt fårad lera. Den nybyggda muren täcker nu in stora delar av skolgården och tryggheten som saknades finns där nu. Det ser oerhört fint och välskött ut och den positiva förändringen betyder mycket för alla – förhoppningsvis kan vi fullfölja den sista biten av muren också. Vi hinner hälsa på klinikpersonalen och ett antal lärare innan mörkret faller och vi får bege oss tillbaka. Efter middagen blir det sänggång – en ny fantastisk dag väntar oss.

//Birgitta
Etiketter: reseberättelse

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter